FLATNORFÄRJAN
Länstidningen 29 okt 1980

Om färjorna och färjemännen i detta sund ger Arne Bäckman en återblick. 1904 auktionerades färjemanssysslan ut till Olof Nilsson som efter en tid flyttade till Rissna. Han överlämnade då färjemanssysslan till sin svåger Olof Alfred Andersson i Flatnor. Ersättningen var hela 300 kronor per år. På den tiden var det roddfärja, liknande en stor båt med tvär akter. Om någon ville över från motsatt sida flaggades med vit färg. Andersson upprätthöll färjetrafiken till 1906.

1906 till 1910 var det Jonas Hamberg i Skurun som svarade för trafiken över sundet, med samma utrustning och arbetsvillkor som Andersson haft. Hösten 1910 emigrerade Hamberg till Amerika. I elva år, från 1911 till 1922 var det Manne Höglin som stod för överskeppningen i Flatnorsundet, till en början med samma utrustning som hans föregångare. 1912 eller 1913 byggdes en större färja vilken styrdes med lina och drogs med klotsar som hakades på linan. Nu kunde äntligen häst och vagn samtidigt överskeppas.

Under senare delen av Höglins tid som färjeman skaffade han en stor motorbåt vilken även ofta användes till lustturer på Bodsjö. På sitt sätt blev det närapå en glanstid för Flatnor och Skurun. Men 1922 flyttade Höglin med familj till Östersund där han bland annat sysslade med båtbyggeri. Höglin och hans söner var mycket musikaliska. Alla känner till det populära Höglins kapell som spelade runt om i länet på danser och fester.

Färjemanssysslan i Flatnorsundet har tidvis gått i samma släkt. 1923 blev Olof Nilssons son Erik Olsson färjeman. Även han emigrerade till Amerika i januari 1925. 1924 byggdes det åter en större färja, även den av trä, vilken sjösattes i juli 1924. Den utrustades med en Archimedes utombordsmotor som hängdes på sidan av fartyget. Därigenom underlättades överskeppningen betydligt. John Erik Olsson började som färjeman 1925, med något så när ordnade anställningsförhållanden. Hans arbetsuppgifter var främst att sommartid sköta trafiken över sundet. Vintertid blev det sortering och kontroll av utkörda kubikmetergrus från grusgropen "Getryggen" vid Herrevadsströmmen. Utkörningen av grus skedde med häst och släde till upplag efter vägarna. 1934 krossades grus och kördes ut med lastbil. Då fick färjemännen ägna sig åt underhåll av färja och bryggor samt kontroll av isväg mm.

1938 sjösattes första plåtfärjan, byggd vid Vaplans Verkstäder. Denna färja lastade 18 ton. Samma år tillsattes en biträdande färjman och det blev John Eriks son Torkel Jonsson och arbetsuppgifterna delades upp på två man. 1942 slutade Torkel som färjkarl och i stället kom brodern Henry Jonsson. John Erik Olsson gick i pension efter 25 års tjänst 1950. Sonen Harry fick pension den 1 juli 1980. Då hade han varit färjeman sedan 1942, således i hela 38 år. LT:s sagesman Arne Bäckman blev i april 1950 färjman tillsammans med Henry Jonsson och från 1962 även med Bertil Holmberg. Arne Bäckman pensionerades efter 24 års anställning som färjman 1974. Nuvarande anställda vid Flatnorsundet är Jonny Jonsson, Bertil Holmberg och Allan Nilsson. Från 1977 är en ny färja i drift. Både färjmän och resande är i allmänhet mycket nöjda med den nya färjan, vilken nu på grund av missriktad sparsamhet skall dras in. Till endast besvär, ökade kostnader och tidsspillan för glesbygdens boende, framhåller man.

1937 undersöktes behovet aven ny och större färja till Flatnorsundet. Den gamla träfärjan var 14 år gammal och rutten. Förfrågningsunderlag gick ut i december 1937. Anbudet att få bygga denna färja öppnades den 7 februari 1938 och det var Jerfeds och Sunds bruks verkstäder som hade det lägsta priset men även här, det var likadant i Stavresundet, ansågs motorn vara väl svag så ordern gick till Arbrå Verkstäder. Det står i artikeln att färjan från Waplans sjösattes 1938 men den slutliga ritningen specificerades den 1 november 1938 och därmed torde färjan ha kommit i trafik 1939.

 Det märkliga är att kontrakt skrevs den 30 juni 1938 mellan beställaren och Arbrå om att leverera färjorna till både Stavre och Flatnor till ett pris av 28 800 kr styck för leverans den 1/10 1938. Waplans byggde emellertid denna färja åt Arbrå. Märkligt kan tyckas eftersom Waplans hade lagt ett eget dyrare anbud. Tydligen förekom samarbete mellan Waplans och Arbrå. Färjan besiktigades och ansågs vara klar den 9 juni 1939. Motorn skulle vara en Scania-Vabis, lika den som satt i Rödösundsfärjan. Färjan skulle byggas så att den lätt kunde delas på vid en eventuell förflyttning. En bro fanns med i planerna, så även en färjemansbostad.

Redan i september 1938 skrevs en rapport där man ansåg att den nya färjan var för liten. Nåväl, färjan byggdes och den ersattes 1977 aven ny, nummer 235. I början på 1980-talet aktualiserades brofrågan igen och man räknade med att en bro skulle kosta 5 miljoner kronor att bygga. Driften av färjan uppgick till 700.000 kr/år så en bro skulle följaktligen vara betald på fem år. Ulf Adelsohn, dåvarande kommunikationsminister, lovade att Flatnor skulle få en bro. 1982 var bron färdig och färjan därmed överflödig. Bron är 70 meter lång. Färja 235 såldes för 35.000 kr till Kalix Sjötjänst AB 1983.

Färjemän:

1900ca                    Petter Hellström f1845

1904 - 1906             Olov Nilsson

1907 - 1910             Jonas Hamberg f1899

1911 - 1922             Manne Höglin f1880

1923 - 1924             Erik Olsson

1925 - 1950             John Erik Olsson f1888

1950 - 1974             Arne Bäckman f1914

1977 -                      Bertil Holmberg f1923 (1962) och
                                Jonny Jonsson f1940

Färjor:

1890ca – 1904        Enkel spelflotte

1904 - 1912/1913    Roddfärja av trä

1912/1913 - 1924    Dragfärja av trä

1924 - 1938             Träfärja som drevs av en utombordsmotor

1939 - 1976              Färja 70, järnfärja, byggd av Waplans.

1977 - 1982              Färja 235

Ledens längd var ca 300 meter.

/Länstidningen 29 okt 1980